hem hem. loggbild

Språkets uppkomst

 

Skriv gärna en kommentar längst ned på sidan.

"Det tar två år för en människa att lära sig att tala men det tar femtio för att lära sig att tiga"

Ernest Hemingway


Sammanfattning

Denna rapport ger en introduktion till en teori om varför det mänskliga språket uppstod. Homo sapiens uppstod för knappt 500 000 år sedan och i samband med det torde de första språken ha utvecklats av sociala skäl. Apor är sociala genom att putsa pälsen på varandra, men om flockstorleken ökar räcker inte tiden till för att putsa pälsen på alla. Vid talad kommunikation kan man vara social med flera individer samtidigt. Därmed kan flockens storlek öka utan att varje individ lägger mer tid på att vara social. Talet medför också flera bonuseffekter bland annat kan man få reda på andra individers social kontakter, det vill säga skvallra.

Inledning

Språkets uppkomst har länge fascinerat människan. Under lång tid var det dock rena spekulationer eftersom man kände till så lite om människans ursprung och hur den mänskliga hjärnan fungerade. I Paris år 1866 förbjöd det prestigefyllda Societé de Linguistique vidare diskussioner i ämnet eftersom att de så kallade teorierna inte var något annat än rena gissningar och att de vare sig gick att verifiera eller falsifiera.
Längre tillbaka var den bibliska förklaringen med Babels hus i första Moseboks elfte kapitel allenarådande. Men allt eftersom naturvetenskapen gjorde framsteg och religionen retirerade i ungefär motsvarande omfattning funderade forskarna ut nya förklaringar som byggde mer och mer på vetenskapliga rön.
Tidigt trodde man att språket hade uppstått ur ett behov av informations överföring. Man hade i princip två huvudteorier. Den ena var att språket hade utvecklats ur verbala läten, ungefär som en hund som låter olika beroende på om den är arg eller glad. För att precisera betydelsen hade ljuden utvecklats till något som så småningom blev ord och språk. Den andra teorin var att ursprunget stod att finna i gester och för att bättre uttrycka deras betydelse hade ljud lagts till som senare utvecklades till ett språk. På senare tid har ytterligare en teori framförts som på sätt och vis kan sägas vara en syntes av de två föregående. Det nya är att man tror att behovet av informations överföring inte var det avgörande utan istället ett rent socialt behov. Icke mänskliga primater tillfredsställer en stor del av sitt sociala behov genom att putsa varandras pälsar, inte av hygieniska skäl utan av sociala. Men när flockens storlek ökar räcker inte tiden till för att putsa övriga flockmedlemmars pälsar och leta mat, sova med mera. Språket uppstod som ett svar på behovet av att kunna "putsa pälsen" på flera samtidigt.
Rapporten beskriver språkets uppkomst främst genom att svar på tre stycken frågor.
    Varför pratar vi? Det vill säga varför är det bara människan som pratar och inga andra djur?

    Varför pratar vi? Varför använder vi det talade språket som vår primära kommunikationskanal?

    Varför pratar vi? Varför har vi ett behov av att kommunicera?
     

Varför pratar vi?

Varför är det bara homo sapiens som har ett riktigt språk?

Djur kan kommunicera med varandra i större eller mindre utsträckning. Det finns en art av apa som till exempel ger ifrån sig olika ljud beroende på om det är örn, kattdjur respektive orm som hotar flockan, olika hot ger upphov till olika läten och därmed försvarsbeteenden. Det finns till och med en dvärgschimpans, "Kanzi", som lärt sig att skapa meningar i engelska språket med ett tangentbord av grafiska tecken för ord. Men det som skiljer är att människan är den enda arten som använder symboler i stor utsträckning, övriga arter använder signaler. En signal handlar bara om det som är närvarande i djurets omgivning, en symbol däremot representerar något som inte behöver vara närvarande, vi människor kan föreställa oss saker och den förmågan saknar i stort sett djuren. Endast schimpanser tycks kunna använda symboler men endast i klart begränsad utsträckning.
 
 

DrawObjDen moderna människans, Homo sapiens, munhåla är betydligt större jämfört med vår föregångare Homo erectus, som försvann från scenen för ungefär 100 000 år sedan, se tabell 1, det beror på att vårt struphuvud sitter längre ner i halsen. Genom att vi har en stor munhåla kan vi forma betydligt fler sorters ljud än Homo erectus. Men det innebär inte bara fördelar. Det att struphuvudet sitter långt ner i halsen för också med sig att mat och luft har en förhållandevis lång gemensam kanal innan maten och luften går till respektive matstrupen och luftstrupen. Risken, som vi alla känner till, är att maten hamnar i fel strupe och man riskerar att kvävas. Att vi fortfarande har denna överlevnadsmässiga nackdel innebär att fördelarna med att kunna uttala fler ljud måste vara mycket stora. Inget annat djur har en munhåla som tillåter sådan variation i att skapa ljud.

Människans hjärna är väldigt stor i förhållande till vår kroppsstorlek om man jämför med andra däggdjur. Vi har ungefär niogånger så stor hjärna som förväntas av vår kroppsstorlek. Trots att hjärnan bara utgör två procent av vår kroppsvikt gör den av med cirka tjugo procent av vår energiförbrukning vid vila. Detta är betydligt mer än något annat däggdjur. Den del av vår hjärna som är störst om vi jämför oss med andra däggdjur är pannloben. Pannloben är främre halvan av hjärnan, den del som finns framför motoriska centrum. Se figur 1. I pannloben är bland annat vår förmåga till sekvensiella handlingar belägen, en förmåga som är nödvändig för att till exempel tillverka verktyg men framförallt för att kunna prata och skapa meningar. I pannloben ligger också vårt verbala korttidsminne.

Människan är den enda art som kan kasta föremål med någon större precision. Precisionen kräver väl utvecklad motorik och den styrs av hjärnans motoriska centrum som sitter i pannlobens bakre del. I anslutning till denna ligger Brocas area som är avgörande för att konstruera begripligt tal. Det finns mycket som tyder på att vår förmåga att med hög precision styra våra muskler för att kasta föremål kom väl till pass när vi utvecklade ett talat språk. För att kunna få fram de olika ljud som våra språk består av krävs det en mycket väl utvecklad finmotorik i och kring munnen. För övrigt är det endast människan som kan styra sin röst med viljan.
 
 
 
 


 
 

Figur 1. Hjärnan sedd från vänster sida, det vill säga vänster hjärnhalva. Hjärnan är ganska symmetrisk, till exempel ligger motoriska centrum på motsvarande plats i höger hjärnhalva, men Brocas område däremot är unikt för vänster sida, på höger sida har den delen av hjärnan andra funktioner.

Varför pratar vi?

Det finns teorier om att Homo erectus hade en väl utvecklad kommunikation som byggde på i första hand mimning eller gestikulering. Ett stöd för teorin är att barn strax före två-årsåldern gärna kombinerar ett ord med en gest för att förtydliga det dom säger. Mimning eller gestikulering har också sina uppenbara fördelar vid jakt då man många gånger kräver en tyst koordinering av jägarna för att fånga bytet.

Även om mimning är ett sätt att kommunicera på har det flera nackdelar:

Ett sätt att komma tillrätta med problemen med mimning är att göra som små barn, lägga till ljud till tecknen. Genom att utveckla ljuden och sätta dem samman utvecklas ord. Tillför man sedan en grammatik minskar tvetydigheten ytterligare. En grammatik gör också språket mindre beroende av det närvarande. Det blir lättare att tala om det förflutna och framtiden, språket får symboler. En annan orsak till det talade språket är att det frigjorde händerna för annat arbete under tiden man kommunicerade, därmed kunde man äta eller arbeta samtidigt som man kommunicerade. Mimning kan därmed ha lagt grunden till förmågan att kommunicera med talet. En person som är döv använder till exempel Brocas område i hjärnan för att kommunicera med teckenspråk. Ett tecken på att området inte i första hand är avsett för det talade språket utan att kommunicera med ord och meningar.

Varför pratar vi?

Varför har primater, det vill säga apor och människor, relativt sett större hjärna än andra däggdjur? Det finns uppgifter som tyder på att färgseende förklarar en del av storleksskillnaden. Färgseendet hos primater är överlägsen den hos andra däggdjur. Men färgseendet tillsammans med det som har sagts tidigare räcker inte till att förklara hela skillnaden. En ytterligare förklaring, och antagligen den mest betydelsefulla, är att primaternas komplexa sociala beteende kräver större hjärna. Det finns en korrelation mellan hjärnbarkens storlek och flockens storlek hos primater. Större hjärnbark ger större grupper. Med en extrapolering skulle människans gruppstorlek bli ungefär 150 människor, detta antal stämmer ganska bra överens med vad man finner i primitiva stammar. Antalet stämmer också hos så kallade moderna kulturer om man tar hänsyn till att vi inte umgås med alla människor runtomkring oss. 150 människor är ungefär den gräns vid vilken vi kan sägas ha genuint sociala relationer med alla. I en flock storlek på 150 individer skulle en apa vara tvungen att använda omkring 40 procent av sin tid till social verksamhet för att lära känna alla andra lika bra som i en normalstor apflock på 40 till 50 individer. Det talade språket tillåter oss att kommunicera, vara sociala med flera andra individer samtidigt, dessutom kan vi kommunicera information mellan oss och därför ha bättre överblick på våra egna, och andras, sociala band. Sambandet mellan gruppstorlek och storleken på hjärnbarken tillåter oss att med en viss felmarginal att interpolera fram när språket uppstod. Vi vet att ingen annan primat ägnar mer än 20 procent av sin tid till putsning. Om vi sätter gränsen hos människan till 30 procent ger det att språket uppstod för cirka 500 000 år sedan. Samtidigt som Homo sapiens uppträdde första gången och började ta över efter Homo erectus. Denna siffra är givetvis väldigt osäker, andra troliga tidpunkter är 200 000 - 300 000 år sedan.

Vad var det då som drev på flockens eller gruppens storleksökning? Den traditionella synen är att större grupper skyddar bättre mot rovdjur. Ett annat skäl kan vara att andra grupper av människor var ett hot och detta ledde till en kapprustning ifråga om gruppstorlek. Ett tredje skäl kan vara att människan blev nomad. Ett kooperativt samarbeta mellan grupper skulle då leda till ökade överlevnadsmöjligheter. Det är exakt vad man idag ser hos jägar-samlar grupper.

Om man tittar på den lilla gruppen går det bra att ha fyra personer som talar med varandra i en grupp, men när det tillkommer en person blir gruppen instabil. Ofta händer det att det skapas två grupper, en med två personer och en med tre. Det innebär att man kan vid ett tillfälle umgås socialt med tre gånger så många som man skulle om man var tvungen att umgås med en person åt gången (genom förslagsvis putsa pälsen). Den art hos primaterna, förutom människan, som skapar de största naturliga flockarna är schimpanserna, en sådan schimpansflock kan ibland uppgå till ca 55 individer. Den predikterade och observerade storleken stämmer förvånansvärt väl överens. Människan kan alltså skapa stabila grupper som är ungefär tre gånger så stora som schimpanserna tack vare att vi kan nå tre gånger så många individer för en viss given social insats.

Vad är det vi människor pratar om? Undersökningar om vad konversationstiden ägnas åt har visat att huvuddelen går åt till att berätta om vem som gör vad med vem och att beskriva personliga sociala erfarenheter. Studerar man könskillnader i kommunikation i grupper med både män och kvinnor upptäcker man att kvinnor i större utsträckning än män ägnar sig åt att bilda nätverk medan män i sin tur försöker utannonsera sig själva och framhäva sin egen förträfflighet. Fler praktiska fördelar med ett språk

Vårt språk tillåter oss att vara social med flera samtidigt som vi får bonuseffekten att vi kan utbyta mer eller mindre värdefull information med varandra.

Källor

Deacon, Terrence W., 1997. The Symbolic Species : The Co-Evolution of Language and the Brain, W. W Norton & Company Inc, London.
Dunbar, Robin, 1997. Grooming, gossip and the evolution of language, Faber and Faber Limited, London.
Hauser, Marc D., 1996. The Evolution of Communication, MIT Press, Cambridge, Mass.
Noble, William. Davidson, Iaian, 1996. Human Evolution, Language and Mind : A Psychological and Archaeological Inquiry, Cambridge University Press.
Uddenberg, Nils, 1998. Arvsdygden, biologisk utveckling och mänsklig gemenskap, Natur och kultur, Stockholm.
 

Skriv gärna en kommentar:


Ditt namn:
E-Post:
Hemsida:
Kommentar:

* *

Titta på gästboken


  hem Hem.
 

E-mail
d95-nwa@nada.kth.se