hem.
Antisemitismens historia. En kort redogörelse för antisemitismens historia, speciellt övergången från en religiöst betingad antisemitism till en rasistisk.
Föreningen (social-)darwinism och rasism.En kort diskussion om föreningen (social-)darwinism och rasism. Vilka motsättningar det finns mellan dessa tänkesätt och hur de historiskt sett har kombinerats?
Estetik och rasism.Något om kopplingen mellan estetik och rasism. Hur föreställningen om det sköna har kommit att användas i rasistiska teorier
Monogenism och polygenism fram till Darwin.Kort om debatten mellan monogenism och polygenism fram till Darwin. Varför den dominerande synen skiftar från monogenism till polygenism och vilka argument anförs för respektive ståndpunkt
Rasism i västerlandet före upplysningenFanns rasism i västerlandet före upplysningen? Olika tänkbara definitioner av begreppet rasism och i vilken mån de är tillämpliga på antik och medeltid
Gå också till sidan:Rastänkandet i Sverige. Eller skriv en kommentar längst ned på sidan.
Man kan säga att antisemitesmen föddes i och med den judiska diasporan.Under antiken var antisemitismen i huvudsak religiös. Judarnas vägran att omvända sig och att deras kult var bildlös medförde att de ansågs vara gudlösa och gudsföraktande. Att judarna dessutom var en avskild grupp som inte assimilerades i samhället, till exempel genom sin vägran att äta svinkött och hänsyn till sabbaten, underlättade inte deras situation. Under antiken fanns dock inte någon riktig antisemitisk rörelse utan endast enskilda individer som inte samordnade sig, eventuellt undantaget Egypten.
Medeltiden
Under medeltiden kom kyrkan att spela en avgörande roll i utvecklingen
av antisemitismen. Judarna förkastade den kristna synen på Jesus
ställning vilket innebar att alla judar betraktades som onda. Dessutom
var det judar som hade dödat Jesus och judarna kom därmed att
bli en symbol för satan av de kristna.
När judarna sågs som Jesus mördare var steget inte
långt till att se hela den befintliga judiska generationen som Jesus
pinare och mördare. Kyrkan tog dock inte någon som helst hänsyn
till att Jesus enligt bibeln själv är jude. Judarna anklagades
dessutom för ritualmord. Att lägga märke till är att
här projicerar de kristna sådana anklagelser, som de själva
blivit utsatta för under romartiden, på judarna. Dessa och andra
anklagelser leder till att den kristna kyrkan isolerar judarna. Nu finns
alltså en klart mer organiserad antisemitism.
Korstågen ökar judefientligheten än mer, man slåss
mot judar i öst så varför skall man låta dem vara
i väst? Detta märks tydligast i Tyskland. Före korstågen
präglades judeförföljelserna främst av krav på
religiös likriktning men efter korstågen kom det radikalare
judehatet, kanske framförallt beroende på kampen mot kätteriet.
För att klara sig undan förföljelserna kunde de mer
välbärgade judarna köpa sig skydd hos den styrande fursten
eller motsvarande. Furstarna ville ha ut så mycket pengar som möjligt
för sitt beskydd och för att ha råd att betala för
detta var judarna i sin tur tvungna att suga ut så mycket pengar
som möjligt ur befolkningen i övrigt. Denna process medförda
att folkets hat riktades mot judarna och att de fick rykte om sig att ständigt
vara guldtörstiga. Judarna uteslöts dessutom från de flesta
yrken, de enda de kunde tjäna sitt leverbröd på var som
småhandlare och ockrare. Eftersom kyrkan hade förbjudit kristna
att ta ränta på lån till andra kristna var detta en god
inkomstkälla men den sågs med oblida ögon av många
kristna.
1500-talet och fram till och med upplysningen
Martin Luther var inledningsvis positivt inställd till judarna
men blir hatisk mot dem när han inser att de inte vill konvertera
till protestantismen.
Från 1500-talet börjar näringslivet i Europa dra nytta
av judarnas internationella och nationella kontaktnät, därmed
börjar judarna till viss del att ekonomiskt integreras i samhället.
Från 1750-talet och framåt tar assimileringen eller judeemancipationen
fart, särskilt i Tyskland. De humanitära och religiösa idealen
i och med upplysningen tränger dock inte ner i de breda befolkningslagren.
Där levde i oroväckande stor grad de antijudiska föreställningarna
kvar. Emancipationen framskrider i stort till och med Napoleons fall. Därefter
kommer våldsamma antijudiska reaktioner. Under Napoleonkrigen 1789-1815
sprids Code Napoleon, Napoleons lagsamling, i Europa, detta är en
av de bidragande orsakerna till emancipationen.
Under 1700-talet börjar rastanken växa fram hos många
grupper i Västeuropa. Man ser det som självklart att andra raser
är underlägsna den europeiska. Det man diskuterar är orsaken
till underlägsenheten. Är det klimatet, födan eller andra
faktorer som orsakat denna skillnad.
Joseph Ernest Renan (1823-92) forskar i det semitiska språket
och kommer fram till att det är oorganiskt och monstruöst, det
tillåter ej abstraktioner. Folkkaraktären präglas av språket
och Renan drar slutsatsen att den judiska rasen enkelspårig och inte
klarar av abstraktioner.
1800-talet och framåt
Under hela perioden från 1800-talet och framåt får
judarna skulden för de flesta företeelser som "hotar" förändra
samhället, såsom industrialism, kapitalism, socialism, kommunism
etc.
Nationalismen i Europa på 1800-talet medför att alla utlänningar
betraktas med misstro och det gäller särskilt judar, även
om de bott i landet i hundratals år. Det faktum att judarna dessutom
var utspridda över världen gjorde att de sågs som naturliga
fiender till all nationalism.
På 1830-talet börjar liberalismens idéer spridas
i Europa, detta medför i sin tur att borgarna ser juden som anförvant
till absolutismen och feodalismen. Ordet antisemitism uppträder första
gången på 1870-talet.
Pogromer i Ryssland från 1881 och framåt leder till en
stor utvandring av judar från Ryssland till Västeuropa och särskilt
till Tyskland. De invandrade judarna är fattiga och pratar jiddisch.
Bilden av juden i Tyskland blir den från öst invandrade, fattig
och erbarmelig.
Antisemitismen fanns vid den här tiden inom flera befolkningsgrupper
i Tyskland men det var främst i den akademiskt bildade kretsen som
kopplingen antisemitism fick sina anhängare. Rasens betydelse
får allt större genomslag i debatt och litteratur. Likaså
får den så kallade blodsmystiken större utrymme. Trots
detta pågick assimilationsproscessen i Tyskland in på 1900-talets
första år.
När rasens betydelse ökar sker också övergången
från religiös antisemitism till en rasistisk sådan. Judarna
blir en egen ras från att i huvudsak tidigare ha tillhört den
europeiska. Den religiösa särartens betydelse minskar till förmån
för den rasmässiga. Det tyska "ras volk nation" kan tolkas
som den slutgiltiga övergången till en rasmässig antisemitism.
Judarna hade blivit en ras/nation.
Under romantiken får judarna skulden för industrialism,
kapitalism, socialism med mera. De får dessutom skulden för
ateism och vetenskap det vill säga allt det som upplysningen står
för. Man blickar bakåt i historien och ser bland annat krigen
Karthago-Rom som en kamp mellan raser.
I Frankrike piskades de antisemitiska stämningarna upp i och med
Dryfusaffären som inleddes 1894. Men i och med Dreyfus rentvåddes
1906 ebbade så småningom den franska antisemitismen ut. Dreyfusaffären
ledde till att assimileringen ifrågasattes i judiska kretsar. Dreyfus
var assimilerad men det hjälpte honom inte.
I början på 1900-talet sprids Zion den vises protokoll,
som dock 1921 bevisas vara förfalskat, trots detta fortsätter
den ha stor betydelse för antisemitismen. Under 1920-talet kommer
en ny våg av antisemitism, judarna associeras denna gång med
kommunismen.
Judarna ansågs vara en främmande kropp i Tyskland. Allt
dåligt och alla problem kopplades ihop med judarna. Denna kanalisering
av hat var en reaktion på emanciperingen och de från medeltiden
härstammande fördomarna tillsammans med de ovan beskrivna idéerna.
För Nazismen slutligen, innebar härstamningen/rasen allt.
En kort diskussion om föreningen (social-)darwinism och rasism. Vilka motsättningar det finns mellan dessa tänkesätt och hur de historiskt sett har kombinerats?
År 1859 publicerades Charles Darwins(1809-1882) bok Om arternas
uppkomst. Boken gav upphov till Darwinismen, evolutionsbiologin. De
innebär mycket kort att de bäst anpassade individerna lyckas
bäst med att sprida sina gener. De till miljön mindre väl
anpassade individerna lyckas inte sprida sina gener i lika stor utsträckning
och dör så småningom ut eller anpassar sig genom
mutationer.
Före Darwin fanns bl a Thomas Hobbes tankar om rätt till
erövring, Spinozas idéer att makt är rätt och att
man har rätt att behandla icke civiliserade människor som djur.
Dessa två, tillsammans med flera andra kan sägas vara föregångare
till socialdarwinismen trots att de föregick Darwin. Adelssamhället
där börden legitimerade makt kan ses som en mer tillämpad
föregångare. Kort sagt, de biologiska rasteorierna mot slutet
av 1700-talet innebar egentligen bara en systematisering av det faktiska
förtrycket.
Socialdarwinismen försökte kombinera darwinismen med de sociala
strukturerna i samhället. Ur detta härledde man förklaringar
till varför det såg ut som det gjorde och så småningom
vad man kunde göra för att få det bättre.
Socialdarwinismen var en lockande lära för de som tänkte
i raser eftersom det förklarade och rättfärdigade behandlingen
av urinvånare och lägre socialgrupper, fattiga och brottslingar.
Den systematiserade det redan förekommande förtrycket. Socialdarwinismen
uppstod ur Darwins evolutionslära i syntes med i huvudsak Herbert
Spencers (1820-1903) laissez-faire doktrin. Spencer var den som myntade
uttrycket "survival of the fittest" som Darwin använde som undertitel
på sin bok
Om arternas uppkomst. Spencers doktrin innebar
att naturen hade sina egna lagar och att den skulle lämnas att sköta
sig själv. Här inkluderade han sociala och ekonomiska institutioner,
även här gällde att endast de bäst anpassade överlever.
Om evolution och naturlig selektion var så avgörande som det
tycktes måste de svartas och de fattigas situation därmed vara
den naturliga, de har hamnat där de är på grund av någon
fysisk eller psykisk defekt.
Den mentala förmågan som från början var tecknet
på mänsklighet och viktig för kulturens utveckling visar
sig vara ett tveeggat svärd. Intelligensen öppnade möjligheten
att undandra sig det naturliga urvalet. Dessutom fanns den överdrivna
altruismen som ett hot mot de högsta kulturfolkens rasers renhet.
Därför måste människan träda in i det naturliga
urvalets ställe. Socialdarwinismen ledde därför i sin förlängning
till eugeniken. Ett uttryck som infördes av Francis Galton (1822-1911).
Eugenik innebär enligt Galton praktisk Darwinism.
Haeckel (1834-1919) kan ses som en typisk företrädare av
socialdarwinismen. Han ser evolutionen som en kosmisk kraft som verkar
enligt ett deterministiskt schema. Eugeniken måste praktiseras för
att bevara de överlägsna raserna. Han kritiserar läkarkåren
för att hålla sjuka människor vid liv och anser att yrkesförbrytare
bör avrättas.
Darwinismen eller socialdarwinismen i kombination med rasismen innebar dock en del tankemässiga krumbukter för att få dem att passa ihop. Här följer en uppräkning av några av dessa motsägelser eller missuppfattningar:
Något om kopplingen mellan estetik och rasism. Hur föreställningen om det sköna har kommit att användas i rasistiska teorier
Försöken att förklara den inre karaktären efter
yttre fysiska karakteristika kan spåras minst tillbaka till femtonhundratalet.
Krokig näsa innebar till exempel redan då en ondskefull karaktär.
Då rastänkandet sedan lång tid och till sin natur
varit inriktat på utseendet är steget inte långt att föra
in estetiken. Utseendet förknippades med rastillhörighet. För
Carl von Linné (1707-78) var utseendet en självklar klassificeringsmetod
för människor, helt i linje med hans övriga klassificeringar.
Före upplysningen hade man inte i någon större grad
blandat in estetiken i bedömning av olika raser, men från och
med sjuttonhundratalet skedde detta allt oftare. Bland de tidigaste att
blanda in estetiken kan sägas vara Blumenbach (1752-1840) som i sin
klassificering fastslår att Kaukasierna är vackrast tack vare
formen på huvudet och skönheten i "medelvärdet". På
respektive sida om medelvärdet, det sanna vackra, var extremerna Etiopierna
och Mongolerna. Den Kaukasiska rasen, som var lika med medelvärdet,
låg närmast den mänskliga rasens ursprung, övriga
hade degenererat.
Charles White skriver i sitt försvar av polygenismen år
1799 positivt i estetiska ordalag om den Kaukasiska rasens skönhet.
Men inte heller han drar någon explicit koppling mellan skönheten
och övriga egenskaper.
Under upplysningen kombinerades de fysiska mätningarna med estetiska
kriterier som hade sitt ursprung i det antika Grekland. Det klassiska skönhetsidealet
symboliserade den perfekta mänskliga formen. Människans natur
kom att mätas i estetiska termer med betoning på fysiska tecken.
Romantikens intåg medförde att skönhetsidealet fick ännu
större betydelse till skillnad från upplysningens mer lite biologiska
tankevärld.
Redan år 1781 skriver Camper, som är konstnär, att
målarkonsten är fysiognomikens fader. Romantiken stärkte
också rasmyternas ställning. Ur denna kombination av romantik
och upplysning fick den franske greven Joseph? de Gobineau(1816-82) sina
tankar och idéer. Han framhärdade rasens betydelse samt att
(inte helt oväntat) den vita rasen är överlägsen övriga
raser. Rasblandning skulle innebära slutet på den vita rasens
dådkraft. Det Gobineau därmed inför för första
gången är rasernas totalitära
värdeskala, dvs
alla andra värdeskalor är utan betydelse. Framförallt säger
han att moral är en biologisk egenskap, och att den inte är relaterad
till en människas handlingar. "Det är inte vad en människa
gör som avgör hennes moraliska värde, utan vad hon är"(Gobineau).
Detta öppnade vägen för den nazistiska kopplingen mellan
estetik-etik. Richard Wagner (1813-83) i sin tur, kopplar samman ras (biologi)
med kultur. Mot varje ras svarar ett oföränderligt skönhetsideal.
Wagner för tillbaka värdeskalan till folket. Den som lägger
den sista pusselbiten på plats är Houston Stewart Chamberlain(1855-1927)
i sitt arbete "Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts". Där beskriver
han en pågående kulturkris orsakad av rasblandning. Krisens
symptom består i de klassiska skönhetsidealens förfall.
Chamberlains rasideal bygger på utseende. Rätt utseende innebär
att man har rätt moral inombords.
Med alla bitar på plats fortsatte bl a Hans F Günther(1891-1968)
med att understryka sambandet mellan utseende och inre egenskaper. Han
hävdade att den subjektiva estetiska bedömningen av en människa
kunde avgöra den betraktades själsliga egenskaper. Det väsentliga
här är att det är den subjektiva estetiska bedömningen
som är avgörande. Betraktaren hade genom "omedvetet samlade erfarenheter"
byggt upp en pålitlig bedömningstabell.
Den nazistisk rasmyten innebar att skönhet är samma sak som
livsduglighet vilket i sin tur motsvarar hälsa. I och med att nazisterna
eftersträvade rasens renhet och därmed skönhet blev estetiken
etik. De fick dock problem med musik, till exempel jazzen förkastades
som negermusik och var därmed skadligt medan swing accepterades. Detta
ledde till klassificeringssvårigheter.
Kort om debatten mellan monogenism och polygenism fram till Darwin. Varför den dominerande synen skiftar från monogenism till polygenism och vilka argument anförs för respektive ståndpunkt
Enligt skapelseberättelsen i första moseboken, genesis, har
människan ett ursprung. Detta ansåg bl a Immanuel Kant(1724-1804)
och Blumenbach(1752-1840). Det var först efter syndafloden mänskligheten,
Noaks söner Sem, Ham och Jafat, delade upp sig på separata nationer.
Detta räckte enligt monogenisterna som förklaring till de olika
raserna, men det innebar därmed också vissa svårigheter
till att förklara varför den vita rasen intrisikalt skulle vara
bättre än övriga. Monogenismen var dock den traditionella
synen eftersom den stödde sig på Bibeln.
Polygenisterna trodde på separata ursprung eller skapelser för
de olika raserna. Detta ansågs på ett bättre sätt
förklara skillnaderna mellan raserna. Här trodde man att den
vita rasen härstammade från Adam och att den svarta rasen hade
skapats i en från Bibeln separat skapelseberättelse. Polygenisterna
ansåg härmed att differanserna mellan raserna var absoluta.
Som argument anförde till exempel David Hume (1711-76) att det endast
var den vita rasen som hade frambringat en civiliserad nation och att det
inte fanns en enda individ framstående i handling eller tanke i de
andra raserna. Christian Meiner hävdar att det på grund av skönhet
och fulhet inte kunde finnas ett ursprung. Dessutom drog man upp
språkolikheter som argument för polygenismen. Därtill framfördes
att det i bibeln inte går att finna några vetenskapliga belägg
för att människan skulle härstamma från ett enda par.
I polygenismen fick de olika raserna eviga och ärvda egenskaper.
Härmed var det lättare att hävda den vita rasens överlägsenhet,
förr, nu och i framtiden. Även Voltaire (1694-1778) attraherades
av polygenisterna, kanske tack vare att den gick emot den religiösa
ortodoxin. Polygenisternas idéer medförde att en av de grundläggande
idéerna i upplysningen, den om människors lika värde,
delvis sattes ur spel. På detta sätt försvarade polygenismen
västländernas i flera fall brutala kolonisering av världen.
Monogenisterna hävdade på sin sida att eftersom språken
var översättbara mellan varandra talade det för att de hade
ett gemensamt ursprung.
Trots att monogenismen och polygenismen utvecklades sida vid sida på
sjuttonhundratalet, spelade polygenismen en undanskymd roll t o m mitten
på artonhundratalet då den åter kom i ropet genom Paul
Broca (1824-1880). I Storbritannien kom polygenismen att inneha en relativt
stark ställning, till skillnad från på kontinenten. Frågan
kom att få så stor betydelse att de två olika ursprungsteorierna
inte kunde samsas i samma antropologiska förening. Uppdelningen torde
i första hand ha berott på skillnader i rasens roll i historien,
inte på olika vetenskapliga åsikter.
År 1859 kommer Charles Darwins Om arternas uppkomst ut.
Boken stärkte på ett kraftfullt sätt monogenisternas ståndpunkt.
Polygenismen fick inget större inflytande på det Europeiska
rasistiska tänkandet. Varför polemisera mot i första hand
Bibeln men också Darwin frågade sig polygenisterna när
det i slutändan inte hade någon större praktisk betydelse.
Att raskillnaderna fanns var de flesta överens om och likaså
den hierarkiska skalan gick att förklara inom monogenismens ram.
Fanns rasism i västerlandet före upplysningen? Olika tänkbara definitioner av begreppet rasism och i vilken mån de är tillämpliga på antik och medeltid
I den nuvarande svenska debatten används rasism på ett sätt
som gör det utbytbart med främlingsfientlighet. I den kanske
för
vidsträckta betydelsen får man nog lov att säga att rasism
existerade redan under antiken. Till exempel faller den under antiken förekommande
antisemitismen in under denna definition. Det under medeltiden kraftigt
expanderande islam bidrog också starkt till en ökad främlingsfientlighet.
Gunnar Broberg, idéhistoriker, definierar i boken Det mångkulturella
Sverige rasism som "en värdeskillnad folken emellan på biologisk
grund, vilket betyder att folkslag av naturen är vad det är och
inte gärna kan bli något annat eller bättre". Med denna
definition är det inte lika självklart att rasism fanns under
antik och medeltid. Aristoteles (384-322 B.C.) hävdar till exempel
att det finns barbarer och naturliga slavar (dvs de saknar förnuft).
För greker var distinktionen mellan dem och barbarer en fråga
om lärande och härskande, filosofiskt och politiskt. Distinktionen
byggde inte på ras utan på en fundamental skillnad på
förhållandet mellan gud och människan. Barbaren hade möjlighet
att bli civiliserad genom att ändra sitt förhållningssätt
gentemot gud. Genom rätt miljö kunde alltså en mindervärdig
människa bli civiliserad. Det var inte för all tid givet vilken
"klass" man skulle tillhöra.
Broberg ser rasismen som en underavdelning till etnocentrismen. Lägger
man till det, kanske det grekiska tänkandet kan ses som rasistiskt
eftersom det var etnocentrerat. Sociologen Robert Miles från
Storbritannien vill reservera ordet rasism för ideologiska fenomen.
Miles vill liksom Broberg behålla anknytningen till biologin. Därmed
kan hans definition exemplifieras på samma sätt som Gunnar Brobergs.
Begreppet institutionell rasism förekommer i den amerikanska debatten.
Med detta åsyftas den mer eller mindre automatiskt utövade rasdiskrimineringen
i arbets- och samhällslivet. Om man med detta synsätt vänder
blickarna tillbaka till den europeiska kolonialismen framträder tydligt
rasistiska drag. Till exempel koloniseringen av Amerika och behandlingen
av dess indianer, filosofen Hobbes "den starkes rätt till erövring".
Blickar vi ännu längre tillbaks, till det antika Grekland,
ser vi där att polariseringen inte var mellan greker och andra raser,
utan mellan barbari och lag och ordning. Det var alltså inte en rasmässig
distinktion som gjordes utan en kulturell. Ty till de som inte räknades
som fullvärdiga medborgare hörde också kvinnor i den grekiska
stadsstaten. Även här ser vi att skillnaden i första hand
inte görs mellan raser. Därför kan inte den grekiska antiken
med detta synsätt knappast kallas rasistisk.
Johann Gottfried von Herders(1744-1803) kulturnationalism kom att nyttjas
som rasistiskt tänkande, trots att Herder explicit motsatte sig rasindelning.
Den grekiska antiken blir i Herders tankevärld, eller snarare i den
efterföljande omstöpningen av den, härmed rasistisk. Grekerna
tolkade sin kultur som ordning och reda och andras som barbari.
Slutligen kan man tillägga att det inte existerar något
motsvarande ord för ras i den grekiska, romerska eller hebreiska litteraturen.
Stephen Jay Gould, Alltsedan Darwin.
Tankar kring evolutionen (1977),
179-86, 194-99
Stephen Jay Gould, Den felmätta människan (1981), 1-109
Ivan Hannaford, Race: the History of an Idea in the West (1996)
Herta Hansson, Alkemi, romantik och rasvetenskap (1994), kap. 1-2, 4
Adolf Hitler, Mein Kampf (olika utgåvor), 68-76, 135-45, 268-310
Greta Jones, Social Darwinism and English
Thought. Interaction
Between Biological and Social Theory,
(1980) kap VI och VIII
Ingmar Karlsson & Arne Ruth, Samhället
som teater. Estetik och politik i
Tredje Riket, (1983), kap. 5
Marek Kohn, The Race Gallery. The Return
of Racial Science (1995) ,
kap. 1-2
George L. Mosse, utg. Nazi Culture.
Intellectual, Cultural and Social
Life in the Third Reich, (1981), kap.
3 (H. F. Günther, L.F. Claus, Alfr.
Rosenberg och J. Graf).
George L. Mosse, Toward the final solution.
A history of European
Racism, (1980), kap. 1-10
Léon Poliakov, The Aryan Myth.
A History of Racist and National Ideas
in Europe, (1977), kap. 9-10
Race and the Enlightenment: a reader, ed. Emmanuel Chukwudi Eze (1997)
Edward W. Said, Orientalism, sv. övers. (1993), kap. 1
Bernt Skovdahl, Skeletten i garderoben.
Om rasismens idéhistoriska
rötter (1996), 1-73, 100-112, 117-134
Hugo Valentin, Antisemitismen i historisk
och kritisk belysning, (1935),
19-82, 150-66
Gå också till sidan:Rastänkandet i Sverige.
Hem.