loggbild tillbaka Hem.

Något om rastänkandet i Sverige

Sidan är ett resultat av kursen Rastänkandets historia på Stockholms universitet som jag gick hösten 1998.

Tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige. Om tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige och utvecklingen av verksamheten från Herman Lundborgs chefskap till Gunnar Dahlbergs.

Den svenska steriliseringspolitiken

Den Svenska synen på samerna från 1700-talet till början av 1900-talet.

Den Svenska synen på judarna från sekelskiftet och framåt

Referenser

Gå också till sidan:Rastänkandet historia. Eller skriv en kommentar längst ned på sidan.



Tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige och utvecklingen av verksamheten från Herman Lundborgs chefskap till Gunnar Dahlbergs.

Utvecklingen i Sverige vid och strax efter sekelskiftet gav näring åt en hoppfull framtidstro. Mot detta kontrasterades de tecken på degeneration som framskymtade i allt större utsträckning. Industrialismen sades försämra den Svenska folkstammen genom sitt bevarande av fysiskt och psykiskt icke fullt överlevnadsdugliga individer. Det rörde sig om ett förfall på flera nivåer. Dels det moraliska förfallet som uppstod i städernas arbetarkvarter där många människor packades in på liten yta med trångboddhet som följd. Dels rörde det sig också om ett förfall där psykiska och psykiska defekter tilläts fortplanta sig och därmed förorena och försvaga folkstammen. Till detta skall också läggas rastanken som fick allt större inflytande. Rastänkandet var intimt sammankopplat med antropologin men också, naturligtvis, genetiken och de återupptäckta Mendelska ärftlighetslagarna. Till exempel bildades Svenska sällskapet för rashygien 1909 och Mendelska sällskapet, den första svenska genetiska sammanslutningen, 1910. Rashygieniska strävanden förekom också eftersom man hade en stark tro på en särpräglad nordisk ras med goda egenskaper som måste bevaras. Man trodde att naturens "grymma men välgörande konkurrens" höll på att sättas ur spel genom att det var de fattigaste som skaffade flest barn och inte de som var "mest lämpade" det vill säga övriga socialgrupper.

1918 föreslog en professor vid Karolinska Institutet att ett nobelinstitut för rasbiologi skulle inrättas, men så småningom röstades förslaget ned med marginell majoritet. 1921 hade mognaden för ett rasbiologiskt institut ökat, då väcktes en motion i riksdagens båda kamrar om ett inrättande av ett statligt rasbiologiskt institut. Denna motion undertecknades av representanter från samtliga riksdagspartier, enigheten om förslaget var överraskande stor. Ett visst motstånd förekom dock, men det hade inget att göra med ett principiellt motståndstagande mot ett institut med rasmässig inriktning, istället rörde det sig om ekonomiska reservationer beroende på det kärva ekonomisk läget i nationen. Andra hävdade då att rasbiologin i förlängningen inte skulle vara tärande utan istället närande för ekonomin. När institutet öppnade nyårsdagen 1922 blev det det första statliga rasbiologiska institutet i världen. Institutet hade då sju anställda och en budget på 60 000 kronor. Alltså redan från början karakteriserad av förhållandevis begränsade resurser. Dess chef var Herman Lundborg som hade kvalificerat sig på flera sätt, bland annat genom att 1918 starta en "folkupplysning" som turnerade runt svenska städer och visade upp rasfotografier och höll vetenskapliga föreläsningar. Men framförallt var Lundborg medicinare och psykiatriker med inriktning mot ärftliga sjukdomar. Institutet ägnade sig åt fysisk mätningar av den svenska befolkningen och man samlade in mängder med siffervärden och fotografier. Lundberg befann sig, trots sitt ansvar som chef, långa tider uppe lappmarken, detta medförde att institutet motsvarande tider blev ganska handlingsförlamat. Lundborg var passionerad av rasblandningsfrågan, vad som händer när ett folk uppgår i ett annat, precis vad man ansåg vara på väg att hända med lapparna. Det var viktigt att agera, det vill säga genomföra mätningarna, i synnerhet av lapparna, innan det var försent. Han avsåg att göra en total kartläggning vilket också innebar en genomgång av arkivmaterial från 1700-talets början och framåt.

Lundborgs syn på den nordiska rasen var att den hade överlägsna företräden, därtill ansåg han att industrialiseringen hade en klart negativ påverkan på folkets moral och livskraft, med åren tydde han sig också mer och mer åt antisemitiska ståndpunkter. Institutet genomsyrades också av Lundborgs tyskvänlighet, bland flera andra tyskar som kom till institutet och höll offentliga föreläsningar kan nämnas Hans F. Günther. Günther blev sedermera nazistideolog i rasfrågor.

I början av 1930-talet stagnerade institutets verksamhet av flera skäl. Dess budget hade minskat till 30 000 kronor, ett chefsbyte var förestående och Lundborgs personlighet gjorde att pressen blev negativt inställd till institutet. I juni 1936 tillsattes till sist Gunnar Dahlberg som chef. Chefsbytet innebar att institutet till viss del ändrade inriktning. Från att i Lundborgs anda ha ägnat mycket möda åt antropologi (enligt dåtidens definition) och ärftliga medicinska kuriositeter blev nu den nya inriktningen präglad av folksjukdomar. En övergång skedde från rasbiologi till humangenetik och från fysisk antropologi och fältstudier till genetik och laboratoriearbete. Dahlberg såg befolkningsproblematiken och dess "degenererade" inslag som ett problem som skulle lösas i första hand av den sociala ingenjörskonsten och inte genom biologisk påverkan.



Den svenska steriliseringspolitiken

Bakgrund

Man ansåg att det fanns tre stycken huvudmotiv till att införa lagstiftning för steriliseringar i Sverige, alla i större eller mindre utsträckning sammankopplade med varandra:

  1. Rashygieniska
  2. Sociala
  3. Ekonomiska
Som så många gånger tidigare, och senare, såg man en vad man tyckte vara en enkel och säker lösning på ett svårt problem. Tyvärr visade det sig att problemet inte var fullt så enkelt att lösa.

Inledningsvis var det främsta syftet att förhindra att utvecklingsstörda skaffade sig barn. Eftersom de utvecklingsstörda inte kunde ta hand om sin barn på att tillfredsställande sätt var samhället tvunget att träda in med ökade kostnader som följd. Genom att dessutom sterilisera prostituerade, "svåra alkoholmissbrukare", "oförbätterliga lösdrivare", "svårt kriminella", vagabonder med flera hoppades man kunna reducera risken för att dess barn hamnade i bristfälliga uppväxtmiljöer. Om man lyckades antog man att man på längre sikt kunde minska kostnaderna för fattigvård. Grundidén var att sterilisering skulle ske oberoende om sjukdomen eller "problemet" var ärftligt eller inte.

"Rasförädling genom föräldraurval" hoppades man skulle råda bot på den rasmässiga degeneration som sågs hota. Härigenom skulle man uppnå att varje generation skulle vara bättre rustad än föregående. Ärftlighetsforskarna insåg dock att man var överdrivet optimistisk eftersom det i de flesta fall rörde sig om recessiva gener väl utspridda i befolkningen. Eventuellt kunde man I bästa fall uppnå en tillbakagång vad gäller de psykiskt utvecklingsstörda.

År 1922 togs steriliseringsfrågan första gången upp i den svenska riksdagen, resultatet blev en utredning som så småningom rann ut i sanden. Men under 1920-talet ökade intresset ute bland allmänheten för frågan och det uppstod ett missnöje med att ingenting skedde, missnöjet manifesterades genom massmedia. 1927 tillsattes än en gång en utredning i frågan. Resultatet blev att det 1929 en lag till steriliseringslag byggd på arvshygienisk princip. Lagen skulle syfta till att "i biologiskt avseende mindervärdiga" individer skulle steriliseras. Utredarna tycks dock inte ha hyst några överdrivna förhoppningar om lagens effekt på rashygieniska området. Lagen tillät inte sterilisering av sociala skäl. Här fick alltså inte statsekonomiska hänsyn tas till vilka som skulle steriliseras men framförallt skulle steriliseringarna vara frivilliga. Inget tvång fick förekomma. Oppositionen mot lagförslaget bestod i att man inte skulle få använda tvång och att dess rashygieniska effekt skulle vara i det närmaste försumbar. Lagförslaget genomfördes aldrig.

Det dröjde några år innan frågan togs upp på nytt, men 1933 tillsattes en ny utredning som 1934 utmynnade i ett lagförslag. Steriliseringslagen trädde i kraft 1/1 1935. Lagen tillät steriliseringar utan samtycke vid "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten" om personen var varaktigt oförmögen till samtycke, om personen var oförmögen att handha vårdnaden om sina barn (social indikation) eller om risk fanns för ärftlig överföring av sinnessjukdom eller sinnesslöhet (eugenisk indikation). Men många ansåg att efter ett tag att den antagna lagen inte uppfyllde förhoppningarna, en lag som utökade möjligheterna att sterilisera undermåliga individer var önskvärd. Efter utredningar och diskussioner antogs så småningom 1941 års lag om sterilisering.

Den nya lagen skilde sig åt mot den föregående på flera sätt. För det första utökades nu den eugeniska indikationen till att inkludera de som man kunde anta skulle överföra svårartad sjukdomen eller svårt lyte till sina barn. För det andra ingick nu i den sociala indikationen också "asocialt levnadssätt". För det tredje krävdes inte längre att personen var oförmögen att ta hand om sina barn, med den nya lagen räckte det med att han eller hon var "uppenbart olämplig" för detta, en inte obetydlig utökning. För det fjärde ingick medicinskt motiverad sterilisering av kvinnor i lagen. För det femte försvann kravet på varaktig oförmögenhet till samtycke. I och med dessa förändringar fanns det nu i Sverige möjlighet att genomför en negativ eugenik.

Men hur tillämpades dessa båda lagar? Under åren 1935-41, det vill säga under de år då 1934 års lag tillämpades, steriliserades över 3200 personer. Under hela perioden 1935-1975, lagen upphörde att gälla 1975, steriliserades totalt nästan 63 000 människor. Här följer en kort beskrivning hur de olika indikationerna tillämpades:

Eugenisk indikation genom vilken man hoppades kunna uppnå en rashygienisk förbättring. Indikationen tillämpades på psykiskt utvecklingsstörda i första hand. Övertalning användes ofta för att få till en sterilisering, ett alternativ var att kräva en sterilisering för att en utvecklingsstörd skulle bli utskriven från en anstalt.

Social indikation förekom i mycket begränsad utsträckning under 1941 års lags giltighetstid. Endast några få procent av de totala antalet steriliseringar utfördes av detta skäl, oftast var det så kallade tattare, zigenare eller andra som inte passade in på den traditionella synen hur goda medborgare skulle leva som steriliserades av detta skäl.

Medicinsk indikation (endast i 1941 års lag), sterilisering om graviditet skulle innebära en allvarlig fara för en kvinnas liv eller hälsa. Tillämpades endast på kvinnor, även om till exempel kvinnans dåliga hälsa berodde på mannens bristande försörjningsförmåga. Av de 63000 som steriliserades var en överväldigande majoritet kvinnor, över 90%, trots att det var enklare och mindre riskfyllt att sterilisera män. En orsak till att kvinnorna kom att dominera torde ha varit att enligt 1938 års abortlag fick endast abort göras om det fanns eugenisk indikation hos kvinnas och sterilisering samtidigt gjordes. Alltså, för att få abort var kvinnan tvungen att samtidigt sterilisera sig. Därutöver kom kvinnan i kontakt med samhällets kontrollorgan vid graviditeter, männen saknade den kontaktytan och därmed uppmärksammades deras fysiska och psykiska brister inte lika lätt.

Angående steriliseringslagarnas tillämpning kan man också säga att subjektivitet och fördomar mot det annorlunda ofta styrde vilka som blev steriliserade, att i en steriliseringsansökan skriva "Ansiktsuttrycket ointelligent" kan knappast sägas vara objektivt och vetenskapligt korrekt. Dessutom förekom övertalning och en del "fula knep" för att få tillstånd en steriliseringsoperation.



Den Svenska synen på samerna från 1700-talet till början av 1900-talet.

Sedan medeltiden hade renar med medföljande samer som skötare förevisats runtom i Europa. Allteftersom århundradena gick förflyttades intresset från renarna till samerna. Under hela 1800-talet och en god bit in på 1900-talet förekom många förevisningar av samer i Sverige och Europa, de sågs i värsta fall som en zoologisk kuriositet. Men samerna var givetvis inte ensamma utan samma öde drabbade många andra personer från olika kulturer.

Man ansåg att samerna tillhörde huvudrasen mongoler och det gav dem en psykisk kapacitet någonstans mittemellan den vita och den svarta rasen, på ungefär samma nivå som den röda. De hade blivit kvar i ett för den vita rasen tidigare utvecklingsstadium, liknande ett barnstadium, och därmed för alltid underlägsen den vita rasen på motsvarande sätt som den svarta som dock var ännu mindre utvecklad. Man ansåg att Skandinavien från början hade bebotts av en samisk eller med samerna närbesläktad ras, de hade sedan trängts undan av germaner i alla delar utom i lappmarken. De uppfattades som den i Europa enda kvarvarande urbefolkningen. I och med att samerna hade anpassat sig så väl till de hårda klimatförhållandena och den karga naturen var det flera som trodde att de skulle gå under om man försökte acklimatisera dem från det nomadiska levernet till ett mer bofast förhållande.

På 1600-talet genomförde Olof Rudbeck de första kraniologiska och antropometriska mätningarna av samer. Han trodde sig att med dessa ha fått fram att samerna tillhörde samma ras som de klassiska författarna kallade pygméer. Synen på samerna på den tiden var att de var glada vänliga och tillgivna. På den mer negativa sidan fanns sådant som en svag begåvning, misstänksamhet och ohederlighet, dessutom levde delar av den samiska religionen kvar och det gav upphov till att man såg dem som vidskepliga. De sades också vara njutningslystna, och kanske det låg något i det i synnerhet vad gäller sprit enär man 1723 förbjöd införsel till Lappmarken av denna dryck.

Kunskapen om samerna kan vid den här tiden sägas vara mycket begränsad, trots till exempels Carl von Linnés Lapplandsresa(1811). Linné beskriver samerna som "lapparna är kortvuxna, med kort och rakt och svart hår samt mörk iris". Med 1800-talets romantik följde också den positiva synen på det enkla och ursprungliga, den ädle vilden. De första riktiga undersökningarna genomfördes först av Anders Retzius tid runt 1840-talet. Vid samma tid hade en ur flera synvinklar tveksam huvudjakt inletts. Denna skalljakt, som bland annat innebar dekapitering av barnlik, uppskattades givetvis inte av de levande samerna, men ansågs av många forskare ge värdefull kraniologisk information. Men även en fortskridande missionsverksamhet och kolonisering av norra Sverige ledde till att kunskapen ökade. Men större kontaktytor innebar också mer fördomar. I och med att hygienen under 1800-talet började göra sitt inträde i de svenska hemmet kom naturligtvis samen att anses som lortig, orenlig samt inneha en brist på civilisation. Den samiska rasens karaktärsdrag fastställdes nu som flyktig, ombytlig och lättledd. Men även nu fanns det positiva aspekter som en god hälsa, hög motståndskraft mot sjukdomar, en god förmåga att uthärda fysiska strapatser tillsammans med en medfödd frihets och självständighetskänsla. Man såg dem som av naturen formgivna och de kunde likt en bäck, sakta, stilla och genom att stillsamt undvika hinder, nå sitt mål. Mot slutet av 1800-talet försvann också epiteten ohederlighet, misstänksamhet och den svaga begåvningen från bilden av samen, men istället trodde man att stölder var vanliga. Därutöver bör nämnas att man tyckte att de hade en skarp iaktagelseförmåga, snabb uppfattning, ett gott minne och stort kunskapsbegär, tyvärr misslyckades eventuella försök med högre utbildning på grund av karaktärsbrister.

Efter sekelskiftet försvann också vidskepligheten från fördomarnas stora skara, likaså latheten.



Den Svenska synen på judarna från sekelskiftet och framåt

Fram till och med andra världskriget hämtade Sverige sin inspiration i synen på judar i första hand ifrån Tyskland. Sverige påverkades också starkt av Tyskland på områden som kultur, ekonomi och vetenskap, alla tre ämnena till större eller mindre grad sammanknutna, eller i ett ömsesidigt påverkans förhållande, till rastänkandet. Även på 1800-talet och tidigare var vi starkt påverkade av Tyskland och kontinenten i rasfrågor och i synnerhet i synsättet på judar, den nedvärderande synen på judarna var bl a ett sätt för kyrkan att stärka sin hegemoni över befolkningen. Rastänkandet och antisemitismen var ett också ett sätt att skapa enkla sammanhang i befolkningens världsbild. Trots, eller kanske tack vare, att Sverige som i förhållande till övriga Europa hade ett förhållandevis etniskt homogent befolkningsunderlag gick assimileringen av den judiska befolkningen på andra halvan av 1800-talet och det tidiga 1900-talet relativt smärtfritt. Men trots att assimileringen gick ganska bra fanns det en utbredd judefientlighet, det ansågs rätt och riktigt att angripa judar, kanske inte fysiskt men i kulturen och i massmedia.

Hur såg vi då i Sverige på judarna? Vi såg judarna som rasmässigt olika den övriga befolkningen på många olika sätt. Dels till det yttre, blek hy, krökt näsa, smutsiga och därmed illaluktande, runda skallar, tjocka läppar, krumma ben, brytning i talet med mera, dels mer psykiska karakteristika såsom en omåttlig penninglystnad, girighet, själviskhet, avsaknad av affärsetik och diverse andra mindre lockande mänskliga egenskaper. Många gånger skapades en tankegång på ungefär följande sätt, en person beskrivs, fiktiv eller verklig, personen har flera negativa egenskaper, de negativa egenskaperna gör att han inte kan vara svensk, slutsats: det är en jude. Ett exempel på detta är den stora tyska vapentillverkarföretaget Krupp som profiterade på de militära rustningarna och kriget. Krupp blev i Sverige konstruerat som ett judiskt företag vilket det inte var.

Det tidiga 1900-talet var präglat av stora förändringar vilket skapade turbulens i samhället, Sverige fortsatte sin väg mot industrisamhället och bondesamhället försvann alltmer. Dessa omvälvningar skapade ett behov av syndabockar. Judarna var ett tacksamt mål för detta. De beskylldes för bolsjevism som i synnerhet efter den ryska revolutionen som sågs som ett reellt hot mot Sverige, därutöver sågs de som kapitalister, allt beroende på vilket som för tillfället ansågs vara det största hotet mot det bestående, eller vilken man önskade hälla sin galla över.

Judarnas patriotiska strävanden tolkades som en täckmantel för deras egentliga strävanden, att tjäna pengar på svenskarna. Att många judar avancerade socialt i synnerhet inom kultur och vetenskap uppfattades inte positivt av de som ansåg sig förfördelade. Denna i många fall ovälkomna konkurrens i samklang med förändringarna i samhället spädde ytterligare på den negativa inställningen till judarna.

Efter andra världskriget minskade antisemitismens popularitet kraftigt av naturliga skäl. Men den försvann aldrig och har på senare ur allt oftare visat sig igen, många gånger i form av så kallad historierevisionism. Historierevisionismen går i korthet ut på att judarna var orsak till andra världskriget och att förintelsen aldrig har ägt rum. Förnekarna döljer ibland det antisemitiska innehållet bakom en mask av yttrandefrihet och akademisk frihet. Men betänker man att det alltid är judarna som sätts i centrum genomskådas detta lätt. Till exempel hävdas aldrig att det är de utvecklingsstörda, som tidigt ingick i nazisttysklands eugenikprogram, som ligger bakom en internationell konspiration om att ha ljugit om ett antal eutanasi-anstalter. Förnekarnas retorik är en blandning av sanningar (ofta lösryckta ur sitt sammanhang), halvsanningar och lögner. Det genomgående temat är antisemitismen och att allt ont är judarnas eller rasblandningens fel.

Sammanfattningsvis kan man säga att bilden av juden i Sverige i början på 1900-talet egentligen inte skilde sig så mycket från den i Tyskland. Skillnaderna framträdde starkare på 1920- och 30-talet och i synnerhet efter Adolf Hitlers makttillträde 1933 då hela samhället i Tyskland på ett mycket kraftfullare sett accentuerade rasbegreppet och rastanken.



Referenser

    L.M. Andersson, Bilden av juden i svensk skämtpress 1910-1940, Historisk
      tidskrift 1:1996

      Gunnar Broberg & Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet. Rashygien och
      sterilisering i Sverige
(1991)

      Gunnar Broberg, Lappkaravaner på villovägar: antropologin och synen på
      samerna fram mot sekelskiftet 1900
, Lychnos 1981/82

      Stéphane Bruchfeld, ´Löjliga anklagelser´ - om den s.k. historierevisionismen,
      Historisk tidskrift 1:1996

      Gunnar Frostell, Gymnastikens betydelse för höjandet av svenska
      folkkraft
(1935)

      Thomas Hammar, Sverige åt svenskarna, (1964), kap. XIV

      Åke Holmberg, Världen bortom västerlandet (1988), 24-76

      Marek Kohn, The Race Gallery. The Return of Racial Science (1995),
      kap. 3-13

      Herman Lundborg, Västerlandet i fara (1934)

      Modärna tider- vision och vardag i folkhemmet (1985), 20-85

      Viktor Rydberg, Den hvita rasens framtid (1895)

      Bernt Skovdahl, Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska
      rötter
(1996), 74-99, 112-117, 135-156

      Brita Uppman, Samhället och samerna (1978), 30-59
 

Skriv gärna en kommentar:


Ditt namn:
E-Post:
Hemsida:
Kommentar:

* *


 


Gå också till sidan:Rastänkandet historia.
tillbaka Hem.


Skicka gärna kommentar till:
 Niclas Wahlgren