Thärmås
orden Albatross ärade verser
Thärmås Ordens-Trosbekännelse
Med en kaffe i koppen, är livet toppen.
Med en kaffe i munnen, är lyckan funnen.
Med en kaffe i strupen, är tröttheten förlupen.
Med en kaffe i tarmen, visas förbarmen.
En dag på havet i min lilla båt
Med en kaffe i näven stod jag i stäven.
Masten vajade i toppen, liksom jag med kaffekoppen.
Runt om mig fanns bara hava.
Det var tur att jag kunde trösta mig med java.
Båten krängde från strybord till babord, det gjorde jag tillika.
Fy fan för detta krängande, nu är det dags för fika.
Hittar jag snart inte en ö så kommer jag att förgås.
Mitt liv hängde nu endast på en thärmås.
Men se där, en ö och en massa hönor.
Det är bra min last består bara av kaffebönor.
Jag hoppade i land nu utan ånger och skuld,
ty jag hade hittat andernas guld.
Det grymmste av öden
Ack o ve, hur kunde det ske.
Detta, det grymmaste av öden, mycket värre än döden.
Hören all gråt och klag, på denna vår domedag.
Vi förlorat vår älskade dryck, på grund av någons nyck.
Ondskan förstört allt som fanns kvar, inga bönor vi har.
Drycken vi älskat är för alltid borta, våra liv kommer till korta.
Vår sista anledning att leva, uppbränd i en skreva.
Vi sörjer vår älskade dryck, förlorat på grund av någons nyck.
Fasor från kriget
Hör, lyssen världen kommer snart till ända.
Vi måste se till att ingen kaffet kan skända.
Smärtorna intensifieras på min bara rygg,
hur skall jag klara mig utan vare sig kok, rost eller brygg.
Byggnader, överallt omkring mig brinner
det enda jag kan tänka på är när kaffet genom filtret rinner.
Mina vänner ligger och vrider sig smärtor och ur dem blodet flöda.
Vem bryr sig! Jag vill bara se kaffet flöda!
Det är bara att acceptera, jag ett rum i Hades rike måste boka
innan jag en sista kopp hinner koka.
Drycken utav rinnande guld
Till den jag haver skuld, större än berg av guld.
Ett under i vår tid, drycken varm och blid.
Lugn som en stilla flod, flyter vårt livs blod.
Nätt som en strid ström, vår käraste dröm.
Aromen som flyttar berg, värmer in i min märg.
Ljuvligt mörk och klar, i den finns hoppet kvar.
Vår kärlek tar aldrig slut, ett livslångt enda njut
Till den haver jag skuld, drycken utav rinnande guld.
Bland Andernas toppar
När kaffet börjar stinna och jag inget nytt kan finna.
Jag längtar så efter min brygd, den som är min största dygd.
Jag har hört om ett land, som satt mitt hjärta i brand.
Där borta bland Andernas toppar, finnes oändligt med koppar.
I Arabialand
Man har sagt mig att det finns ett land.
Där det svarta guldet rinna ur ökensand.
Så för att se om det var rätt eller fel.
Tog jag mig en tur på en skraltig kamel.
Det var hett så att jag höll på att förgås.
Sådan tur att jag tog med mig en full thärmås.
Jag över hela Arabialand var.
Till slut inget kaffe i thärmåsen var kvar.
Om svart guld jag alla jag mötte spörja.
De pekade bara på en kläggig sörja.
Till slut paniken sig började sprida.
Jag insåg att sökandet mot sitt slut började lida.
Jag nu har förstått att man till mig ljugit.
Och sörjde de fölorade kaffestunder som förflugigt.
Det finns inget svart guld i Arabialand.
Allt som finns är bara ökensand